Var går gränsen för barnets bästa när barnet vägrar ett umgänge med en förälder?

Som mamma eller pappa är man visserligen skyldig att tillgodose barnets behov av sina båda föräldrar men samtidigt finns en skyldighet att skydda sitt barn från att skadas – både fysiskt och psykiskt. Om barnet far illa hos en förälder så är den föräldern olämplig att ha hand om barnet.

I de allra flesta fall är det inte så svartvitt. Den förälder som barnet inte vill till är oftast inte så uppenbart olämplig såsom vid fall av exempelvis missbruk eller misshandel. Men viljan hos barnet- eller snarare motviljan- kan ändock vara så stark att det varje gång när det är dags för ett umgänge uppstår gråt, bråk och utbrott.  Som förälder är en överlämning under sådana förhållanden uppslitande och svår. Hur tvingar man ett barn som gråter och gömmer sig inför överlämningar? Om barnet dessutom är en tonåring är det kanske omöjligt att överlämna barnet.

Därmed uppstår frågan – är det verkligen förenligt med barnets bästa att tvinga det till ett umgänge- mot deras egen vilja? Den förälder som barnet inte vill till hävdar vanligen – ibland med goda grunder- att barnets ovilja beror på den andre föräldern. Det förekommer att barn dras in i föräldrarnas konflikt och påverkas av en förälders negativa bild av den andre, så till den grad att barnet inte vill träffa den föräldern. Men, det finns också föräldrar som gör allt i sin makt för att uppmuntra och motivera barnet inför umgängen – utan resultat. Eller ibland med resultatet att barnet går med på ett umgänge för att vara föräldern till lags, trots att de inte känner sig trygga och mår bra av det.

Oavsett anledningen till motviljan så kan man fråga sig om den gör någon skillnad i bedömningen om vi ska utöva tvång gentemot barnet?

Å ena sidan kan det anses spela en roll. Det kan vara till barnets bästa att tvingas till ett umgänge i de fall där barnets ovilja grundar sig i en felaktig påverkan från en förälder. Barnet får på så sätt en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om föräldern och får förhoppningsvis därefter en mer positiv bild vilket i sin tur påverkar viljan till umgänge.

Å andra sidan kan anledningen till motviljan anses utgöra en mindre betydelse. Utifrån barnets perspektiv kan motviljan vara lika stark och verklig oavsett grunden till den. Rädslan är lika stark och otryggheten lika kännbar. Att tvinga ett barn med en sådan motvilja, rädsla och känsla av otrygghet kan därmed vara i strid med barnets bästa.

Balansgången i dessa ärenden är svår och en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Det finns inget generellt svar på frågan vart gränsen för barnets bästa går. Ibland är det att tvinga barnet, ibland är det att inte tvinga det. Hur mycket hänsyn som skall tas till barnets egen vilja styrs givetvis av dess ålder och mognad.

Oavsett vad man kommer fram till i bedömningen om vad som är till barnets bästa så bör vägen till ändring i barnets inställning inte i första hand vara att utöva tvång. Istället måste fokus ligga på föräldrarna. Det är hos föräldrarna som ansvaret ligger.

Föräldrarna har en skyldighet att se till att barnet under alla förhållanden hålls utanför deras konflikt, oavsett hur djupgående den är och orsaken till den. Det är högst beklagligt när barn hamnar mitt i en dragkamp och används som slagträn i föräldrarnas tvist. Det är föräldrarnas ansvar att se till att detta inte händer. Jag är övertygad om att föräldrar som hanterar sin egen separation och konflikt på ett ansvarsfullt sätt mycket sällan kommer att mötas av ett barn som vägrar träffa den ena föräldern.

Med detta sagt menar jag inte att det är lätt att göra rätt. Det är mänskligt att handla felaktigt i svåra situationer. En konflikt kan ta fram de sämsta sidorna hos oss. Man kan då behöva hjälp utifrån för att bättre hantera konflikten på ett sätt som inte drabbar barnen. Har föräldrarna tagit tvisten till domstol så finns det olika sätt att hantera konflikten och förhoppningsvis lösa den. Samarbetssamtal och medling är två exempel. Sedan en tid tillbaka erbjuder också vissa domstolar en ny modell – ”Konflikt och försoning”. Det är ett samarbete mellan domstolen och familjerätten och innebär ett större fokus på att lösa föräldrarnas konflikt i syfte att uppnå en varaktig lösning för barnet. Med denna modell arbetar man aktivt för att stärka barnperspektivet och minska risken för att barnet far illa av konflikten.

Om föräldrarna, med eller utan utomstående hjälp, lyckas lösa sin konflikt eller åtminstone hantera den på ett sätt som inte drabbar barnet – så tror jag att resultatet blir ett mer harmoniskt barn som känner att det faktiskt är okej att tycka om och vilja träffa sina båda föräldrar. Detta skapar i sin tur goda förutsättningar för att undgå den svåra situation som det innebär att tvinga ett gråtande barn till umgänge eller att vara den förälder som inte alls har en relation till sitt barn.

Isabella Kim
Jurist