Kan en förälder gynna något av sina barn framför sina andra barn vid fördelning av arvet genom att i livstiden skänka bort gåvor till det barnet?

För den som inte är helt bekant med de juridiska begreppen följer en förklaring nedan.

Bröstarvinge = arvlåtarens avkomlingar; biologiska eller adopterade barn eller barnbarn
Särkullbarn = arvlåtarens avkomma som inte är ett gemensamt barn med den som arvlåtaren var gift med vid sin död
Arvslott = den del av kvarlåtenskapen som en bröstarvinge har rätt till om det inte finns ett testamente
Laglott = utgör hälften av arvslotten

Reglerna om laglott i Ärvdabalken innebär att en bröstarvinge har en oinskränkt rätt till sin laglott oavsett om hela eller delar av kvarlåtenskapen har testamenterats bort. Vidare finns det en regel som kallas för det förstärkta laglottsskyddet som innebär att om arvlåtaren i livstiden har gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med ett testamente, kan bröstarvinge påkalla att gåvan ska jämkas. Det innebär i praktiken att motsvarande del av gåvan då ska återbäras eller, för det fallet återbäring inte kan ske, att motsvarande värdeersättning ska utges till bröstarvingen.

Enligt förarbetena infördes bestämmelsen för att arvlåtare inte skulle kunna kringgå reglerna om laglott. Det uttalas i förarbetena att det exempelvis skulle kunna uppfattas som stötande om en arvlåtare ville gynna sina barn i en ny kull framför sina andra barn eller ville gynna en make i ett senare äktenskap på sina bröstarvingars bekostnad.

En fråga om det förstärkta laglottsskyddet var nyligen uppe för prövning i Högsta domstolen (HD). Omständigheterna i fallet var att en man som avlidit, vi kan kalla honom för A, efterlämnade sin hustru, B, och två döttrar: en dotter som A och B hade gemensamt; C, samt en dotter från en tidigare relation; särkullbarnet D.

Mannen A hade under sin livstid skänkt gåvor vid två tillfällen till det gemensamma barnet C – 700 000 kr i juli 2015 och ytterligare 700 000 kr i februari 2016. Särkullbarnet D yrkade att båda gåvorna skulle återbäras till den del de kränker D:s laglott. D menade att gåvorna givits under sådana omständigheter att de till syftet är att likställa med ett testamente. Vidare hävdade D att pengarna hade skänkts till hennes syster en kort tid innan pappan avled, att han led av både sjukdom och av övervikt samt att han var medveten om att det fanns ärftlighet i släkten för tidigt dödsfall. Pappan hade också uttalat att han hade för avsikt att göra D arvlös och att dottern C istället skulle ärva allt. C menade motsatsvis att det inte fanns något testamentariskt inslag i gåvorna och att gåvorna hade inneburit en ekonomisk uppoffring för pappan.

Frågan som HD hade att ta ställning till var alltså om de två gåvorna givits under sådana omständigheter att de till syftet är att likställa med testamente och att de därmed skulle återbäras.

Syftet med gåvan kan vara svårt att avgöra efter att givaren gått bort. HD konstaterar att det ofta i praktiken blir fråga om att utgå från de åtgärder som givaren har vidtagit, att bedöma konsekvenserna och att ta ställning till vad åtgärderna säger om givarens syfte. Av förarbetena framgår två typfall för när syftet är att ordna successionen: 1) att givaren väntar döden i närtid eller 2) att egendom skänkts under sådana omständigheter eller på sådana villkor att givaren kan antas ha räknat med att behålla nyttan av egendomen fram till sin död. Det gemensamma för de två typfallen är att givaren inte räknar med att gåvan ska medföra någon ekonomisk uppoffring av praktisk betydelse för henne eller honom. HD framhåller att detta inte hindrar att ett direkt syfte att kringgå laglottsreglerna har betydelse, när ett sådant syfte kan visas. Då kan exempelvis ett uttalande av givaren om att gynna någon på en bröstarvinges bekostnad vägas in vid bevisprövningen. Uttalandet måste då uppfattas som allvarligt menat och som följs av dispositioner som ligger i linje med det som givaren har sagt.

I förevarande fall ansåg både tingsrätt och hovrätt att gåvorna inte skulle återbäras medan HD sedan gjorde en motsatt bedömning. Det avgörande i fallet var, enligt HD, att mannen uttryckligen hade uttalat att han avsåg att göra sitt ena barn, särkullbarnet, arvlöst. Det förstärkta laglottsskyddet kunde därmed tillämpas i fallet och gåvorna skulle återbäras till den del de kränkte D:s laglott.

Svar på frågan i rubriken – om en förälder kan gynna något av sina barn framför de andra barnen genom att skänka gåvor till det barnet – är alltså att det beror på vad syftet med gåvan är. Bestämmelsen innebär inte att givaren inte får ge bort gåvor under sin livstid utan den kan enbart tillämpas när gåvor har lämnats för dödsfalls skull eller för att ordna successionen utan testamente. En bedömning måste som alltid göras i varje enskilt fall.

Agnes Ahrent