1 augusti 2014
Det bästa sättet att lösa internationella vårdnadstvister!
Maj 2014 deltog Alexandra Lyckman i Lepca-konferensen i Haag för advokater som arbetar med barnbortförandeärenden. Lepca står för Lawyers in Europe on Parental Child Abduction. Det var den första konferensen i sitt slag, men inte bara europeiska advokater deltog.
Även andra yrkeskategorier såsom socionomer, psykologer, personal från de s k centralmyndigheterna och HccH (Hague Conference on Private International Law ) och Europarådskommissionen samt domare och professorer fanns på plats. Och flera hade rest långt; från Nordamerika, Sydamerika, Japan och Australien. Detta visar att barnbortföranden i allra högsta grad är en företeelse utan geografiska gränser!
De allra flesta barn som kidnappas, förs bort av en av sina föräldrar. Ofta i samband med en separation, då en förälder flyttar tillbaka till sitt ursprungsland och tar med sig sitt barn utan den andra förälderns medgivande. Det förekommer även att barn hålls kvar, vanligtvis i samband med umgänge, då de besöker en förälder som bor i ett annat land.
De länder som har anslutit sig till den i Haag d. 25 okt. 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen) , har förbundit sig att inom sex veckor från att en ansökan görs anhängig vid domstol, se till att barnet som huvudregel förs tillbaka till det land, där barnet har sitt hemvist. Detta fungerar mer eller mindre väl.
Oavsett hur länderna handlägger dessa s k överflyttningsärenden, kvarstår dock som regel de egentliga problemen. Utöver frågan om i vilket land barnet ska bo, måste även frågor om vårdnad, umgänge, underhåll, resor och resekostnader hanteras mellan föräldrarna. Dessa frågor behandlas nämligen inte i Haagärendet. Med ett undantag – genom medling.
En stor grupp som deltog i Lepca-konferensen var utbildade och certifierade medlare. Dessa var verksamma framför allt i Tyskland, Belgien, Holland, England och Frankrike. Där har man kommit mycket långt med medlingen. Och det är inte alls omöjligt att föräldrar kan komma överens i frågor som kan tyckas oövervinnliga: var ska vårt barn bo, i Tyskland med mamma eller i USA med pappa? I Australien eller i England? Hur är det möjligt, kan man undra, när vi inte ens kan medla mellan parter som båda bor i Sverige.
Nyckeln till framgång enligt de erfarna medlare som finns i nätverket Mikk, Network of Cross-Border Mediators och Missing Children Europe är att man anlitar två medlare; helst en manlig och en kvinnlig, där den ena har juridisk utbildning och den andra socialpedagogisk eller psykologisk, där den ena talar den ena förälderns modersmål och den andra den andra förälderns modersmål, där medlarna var för sig har särskild kunskap om de kulturer och religioner som föräldrarna kommer ifrån. Medling ska helst ske med båda föräldrar fysiskt närvarande och kunna pågå i ett flertal dagar efter varandra. Ofta underlättas samförståndslösningar om den förälder som barnet bortförts ifrån ges möjlighet att tillbringa tid med barnet under det pågående medlingsförfarandet.
Under dessa förutsättningar finns det goda möjligheter att föräldrarna kan komma överens. Inte bara om barnet ska återföras till sitt hemland, men även om de övriga frågor som behöver lösas, såsom barnets boende, vårdnad, umgänge, underhåll, resor och resekostnader. Kanske träffar man även överenskommelser om hur båda föräldrarnas kultur och religion kan bli en aktiv del i barnets liv, eller hur kontakten med mor- och farföräldrar och andra närstående ska underhållas. På så sätt når medlingsförfarandet mycket längre än ett Haagärende eller t o m en vårdnadstvist.
Vi har mycket att se fram emot om vi lyckas stärka medlingsinstitutet i Sverige! Kanske måste vi börja med att kräva att alla medlare uppfyller särskilda krav på utbildning och kompetens?
