De svåra riskbedömningarna

En domstol som ska döma i målet måste då värdera förälderns påståenden för att kunna fatta rätt beslut för barnet. Den avvägning som måste göras är om det är viktigare att barnet skyddas från sin andra förälder än att det får ha kontakt med föräldern. Bedömningen kan vara väldigt svår och den vägledning som domstolar (och andra) har tillgång till lämnar många frågor obesvarade.

Det framgår direkt av lagen att domstolar i mål om vårdnad, boende och umgänge särskilt ska beakta risken för att barnet eller någon annan närstående ska utsättas för övergrepp, risken för att barnet förs bort eller hålls kvar någon annanstans och risken för att barnet på något annat sätt far illa. Lagtexten ger dock inte någon vägledning för hur man ska bedöma riskerna.
I praktiken görs ofta en riskbedömning av socialtjänsten. Den riskbedömningen får sedan domstolen ta ställning till när domstolen fattar sina beslut.
När Högsta domstolen har ställts inför att göra riskbedömningar har domstolen beskrivit de risknivåer som den har arbetat med på olika sätt vid olika tillfällen. I NJA 1992 s. 93 uttalade HD att en förälders oro inte ska vara ogrundad, i NJA 1995 s. 396 diskuterades om det fanns bestående fara för barnets hälsa eller utveckling och i NJA 1995 s. 727 att risken ska vara konkret och beaktansvärd. Frågan om hur man ska komma fram till att en risk ska bedömas vara det ena eller andra lämnas dock öppen.
I propositionen 2005/06:99 uttalas att riskbedömningar bör grundas på det man har kunnat utreda har hänt och/eller andra faktiska omständigheter. Som exempel nämns att bland annat tidigare våld eller övergrepp ska kunna beaktas vid riskbedömningen. Vidare ska beviskravet för att något har hänt inte sättas lika högt som i en brottmålsprocess. Det innebär att en riskbedömning ska kunna baseras på att exempelvis våld har förekommit mot ett barn eller någon annan även då den påstådda gärningsmannen har friats för gärningen i en brottmålsprocess.

Att beviskravet ska vara lägre än i ett brottmål innebär att den bevisning som ska krävas för att något ska beaktas vid en riskbedömning inte behöver vara bevisat ”bortom rimligt tvivel”. Vilket beviskrav som ska tillämpas istället är dock inte helt klart. Varken lag, förarbeten eller domstolspraxis ger någon klar vägledning. Det innebär att det är svårt att med någon större säkerhet avgöra vilka omständigheter, vilka fakta, som borde tas med i en viss riskbedömning.

När man väl har bestämt vilka fakta och omständigheter som ska beaktas ska man därefter avgöra vilka slutsatser som går att dra om framtiden utifrån det. Inte heller här finns det någon fast process för hur man ska gå till väga.
För att stödja socialtjänsterna i deras arbete med riskbedömningar har Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, MFOF, tagit fram ett handläggningsstöd. Enligt den modell som förespråkas där ska de riskfaktorer som har identifierats värderas och vägas mot fakta som talar för att risken är mindre eller mindre allvarlig. När risken bedöms ska hänsyn tas både till hur sannolikt det är att den infrias och vad konsekvenserna då blir. I den bedömningen kan man ta hänsyn till vetenskapliga studier och MFOF hänvisar till flera.
I handläggningsstödet understryks också att riskbedömningen ska vara individuell för varje barn. Oavsett vad som framkommer i vetenskapliga studier är det som ska bedömas hur just den förälder som är aktuell i riskbedömningen kommer att bete sig eller agera i framtiden. I den analysen rekommenderar myndigheten att alla faktorer av betydelse för det individuella barnet ska vägas in. Mot bakgrund av hur svårt det är att förutse framtiden generellt är det lätt att förstå att även denna bedömning i praktiken är mycket utmanande.
Sammanfattningsvis ska en riskbedömning bestå i en prognos om vad barnet riskerar, eller inte riskerar, i framtiden om domstolen beslutar på det ena eller andra sättet. Om riskerna är tillräckligt stora och/eller allvarliga kan det innebära att kontakten med en förälder ska begränsas, ske på ett särskilt sätt eller helt utebli. Det finns inte någon fast formel för hur bedömningarna ska göras, samtidigt som det är oerhört viktigt att bedömningarna blir korrekta.

Karl Oscar Rådström