4 januari 2017
112 – var god dröj
I mitt arbete som målsägandebiträde och särskild företrädare för barn möter jag nästan dagligen personer som har blivit utsatta för brott. Förtroendet för mig som advokat och för poliserna som utreder brotten i en sådan här känslig situation är givetvis helt avgörande.
Jag har arbetat med brottmål på anstalt, i domstol och därefter sedan år 2005 på advokatbyrå. Under den här tiden har utvecklingen på många sätt gått framåt. I andra delar har den avstannat eller gått bakåt. Aldrig förut har jag upplevt poliserna så förtvivlade över sin arbetssituation och sina möjligheter att effektivt utreda brott som nu.
Polisen har nyligen genomgått en stor omorganisation med syfte att öka effektiviteten i brottsbekämpningen.
I slutet av december publicerades en undersökning i DN som visar att förtroendet för polisen från allmänhetens sida tydligt gått ned under den senaste tiden och att polisen, istället för vad som var förhoppningen, producerar allt färre färdiga brottsutredningar. Antalet utredningar som överlämnats till åklagare har under 2016 minskat med 9 procent (till och med oktober i år).
Jag möter i mitt arbete fantastiskt kunniga och professionella poliser. Det här inlägget ska alltså inte på något vis uppfattas som kritik mot de utredare hos polisen som är i tjänst och troget gör sitt jobb. Men känslan hos polis och åklagare synes allt mer desperat.
Poliser sjukskriver sig, byter yrke, byter avdelning. Vi som advokater påminner åklagare och poliser om att vi hoppas att förundersökningarna löper på och går framåt. Utredningarna läggs på hög och tar allt längre tid. Till slut riskerar brott att preskriberas, brottsoffer tappar förtroendet och funderar på om det finns någon vits med att anmäla och poliserna som finns kvar på sina poster blir alltmer pressade. Resurserna saknas och polisen verkar nästan bara ha tid att hantera de ärenden där någon är frihetsberövad eller ärenden som har förtur, exempelvis barnärenden.
Det här är en oerhört allvarlig situation. En rättssäkerhetsfråga som berör oss alla.
Ju längre tid som går innan berörda vittnen hörs, bevisning säkras, målsägande och misstänkta blir hörda och får berätta sin version av vad som har hänt – desto större sannolikhet att människor har glömt vad som hänt och att annan viktig bevisning inte längre finns kvar. Detta innebär givetvis i förlängningen att allt färre brott klaras upp och att människor som kränker och misshandlar andra kommer undan med det.
Det är viktigt att inte glömma bort att för den som har blivit slagen, förföljd och hotad, kränkt eller förnedrad måste hoppet om att få upprättelse och rättvisa få finnas kvar. En del människor som utsatts för brott och upplever att samhället inte räcker till när något fruktansvärt har hänt tappar det hoppet. Vi är alla skyldiga att se till att det inte blir så och att något snarast möjligt görs åt den här alltmer sorgliga situationen.
Slutligen skall sägas att det är en oerhört viktig markering att anmäla till polisen om man har blivit utsatt för brott och att det absolut finns upprättelse och hjälp att få.
