Förändringar i bedömningen kring vårdnadsansvaret

Vad som tidigare var centralt för bedömningen kring om vårdnaden skulle vara gemensam eller anförtros en av föräldrarna var ”föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet”. Idag, i enlighet med den nya lagändringen ska fokus i stället ligga på ”föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet”.

Vad innebär denna förändring rent konkret? Lagstiftaren har i förarbetena förtydligat ”att det viktiga är att föräldrarna kan hantera frågor som uppkommer och att ett bristande samarbete eller bristande gemensamt ansvarstagande inte går ut över barnet på ett sådant sätt att det är bättre för barnet att en förälder har ensam vårdnad”.

Fortfarande krävs ett visst mått av fungerande samarbete för att en gemensam vårdnad ska vara förenlig med barnets bästa, men det har genom lagändringen skett en viktig fokusförflyttning till barnet och barnets perspektiv. Det viktiga är nu att titta på om föräldrarnas agerande påverkar barnet och om det får negativa konsekvenser för barnet, snarare än att i detalj granska och skärskåda de kontakter som finns mellan föräldrarna.

I och med att lagändringen skedde i juli i år finns det få rättsliga avgöranden på området. En fråga man kan ställa sig är vad det innebär att sätta barnet främst och vad det innebär att barnet inte hamnar i kläm och drabbas av föräldrarnas bristande samarbete. På den frågan finns inget tydligt svar. Vad som däremot är relevant för bedömningen är om föräldrarna lyckas fatta gemensamma beslut i vårdnadsfrågorna, till exempel rörande barnets skolval eller andra omsorgsfrågor för barnet. Samma sak gäller om föräldrarna gemensamt ser till att barnet till exempel får rätt till medicinsk behandling eller de stöd- och hjälpinsatser som barnet har behov av.

Svårare kan bedömningen bli i de fall det rör mindre barn, där föräldrarnas samarbete i vårdnadsfrågorna aldrig har satts på prov. I de fallen kan man ändå fundera kring om det finns andra frågor som visar på att föräldrarna har kunnat lösa sina meningsskiljaktigheter, sätta barnets bästa främst och gemensamt fatta beslut som gagnar barnet.

Ett sådant exempel skulle kunna vara om föräldrarna har kommunicerat och samarbetat kring hur de ska lösa praktikaliteter kopplat till överlämningar vid umgängestillfällen eller hur de ska göra när barnet blir sjuk. Ett annat exempel skulle kunna vara att det finns ett naturligt kunskapsutbyte mellan föräldrarna som visar på att det finns en gemensam vilja om att sätta barnets behov främst.

Även om det finns mycket kvar att göra för att ytterligare stärka barnrättsperspektivet i vårdnadstvister är den lagändring som har skett ett steg i rätt riktning. Vi som arbetar med dessa frågor kommer med spänning att följa den fortsatta rättsutvecklingen på området.

Anna Rainer (f.d. Östberg)