Vårdnadsutredningar – utreder de barns bästa?

I mitt jobb läser jag ofta vårdnads – boende och umgängesutredningar. Min uppfattning är att de har mycket skiftande kvalitet. Det är sällan de på ett noggrant och initierat sätt utreder barnets bästa. Bristerna i utredningarna är ett akut problem som får stora konsekvenser för de barn som är inblandade.

I mål om barns boende, vårdnad eller umgänge genomförs det ofta en utredning. Socialtjänsten, familjerätten, har då en skyldighet att utreda vad som är till barnets bästa. Vid bedömningen ska de särskilt beakta föräldrarnas förmåga att samarbeta, barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, göra en riskbedömning samt utreda barnets egen vilja.

Barnets bästa är ett öppet begrepp och öppnar upp för tolkningsutrymme. Det medför att utredningarna idag har mycket varierande kvalitet. Det finns ej heller i Sverige någon enhetlig metod för hur riskbedömningarna i vårdnadsutredningar ska genomföras. En riskbedömning utförd av t.ex. Familjerätten i Solna ser därför helt annorlunda ut än den som en familjerätt på Södermalm eller någon annanstans i landet gör. I vissa fall gör man ingen riskbedömning alls trots att det finns omständigheter som tyder på att barnet far illa.

Riskbedömningarna i vårdnadsmål genomförs heller inte på samma sätt som de riskbedömningar som göra enligt socialtjänstlagen efter en orosanmälan till socialtjänsten. Det är olika enheter inom socialtjänsten som genomför de utredningarna, utan något samarbete kring metod vid riskbedömningar.

Hur kan det vara så i Sverige idag 2012 att utredningarna har så skiftande kvalitet?  Hur utredarna bedömer barnets bästa kan i samma fall skilja sig beroende på var du bor.

Jag sitter med i en referensgrupp hos socialstyrelsen i ett projekt som ska arbeta fram en vägledning som stöd för utredarna vid riskbedömningar i vårdnads- boende och umgängesutredningar.  Vid möte nyligen med flera socialsekreterare från olika delar av landet förstod jag hur lite hjälp, metod och vägledning  de har när de genomför sina utredningar. Därav Socialstyrelsens arbete med att försöka ta fram en enhetlig vägledning vilket är mycket positivt. Dock framkom vid mötet också vilka stora svårigheter det finns med att hitta en enhetlig metod för riskbedömningarna i vårdnadsutredningar.

Inte heller anser jag att man på ett tillfredsställande sätt lyckas utreda barnets egen vilja. Samtalen med barnen i utredningarna idag får oftast mycket mindre utrymme än samtalen med föräldrarna. Samtalen med barnen tolkas ofta och omformuleras utifrån vad föräldrarna har lämnat för utsagor. Jag tror att det i barnsamtalen ofta fattas kompetens kring barn; hur man ska tolka och bedöma vad barnet säger. I likhet med barnförhör hos polisen krävs särskild kompetens för att verkligen kunna bedöma barnets egen vilja utifrån vad det själv säger, eller inte säger. Jeanette Sundhall har i en doktorsavhandling i Göteborg undersökt barnets rätt att komma till tals i vårdnadstvister och har bl.a. kommit fram till just att barnen inte har så goda möjligheter att göra sin röst hörd. Det är märkligt med tanke på att 2006 års ändringar i föräldrabalken främst syftade till att stärka barnperspektivet.

Vårdnadsutredningarna får stor betydelse som bevisning när målet ska avgöras i domstolen. Enligt min erfarenhet är det i majoriteten av fall som domstolen, utan att alltid närmare granska utredningen, dömer i enlighet med utredarnas bedömning. Utredningarna får därför stor betydelse i de enskilda fallen och det är enormt viktigt att de är tillräckligt kompetent utförda.

I praktiken handlar både utredningarna och domstolarnas domar ofta om föräldrarnas rätt till barnet. Det är fel. Det ska istället handla om barnets rätt. Barnets rätt måste få utredas på ett ordentligt, metodiskt och enhetligt sätt på familjerätter över hela landet.

Mia Edwall Insulander
Advokat